Livet är ingen självklarhet, det vet vi alla. Därför kan jag tro att det är bra att påminna sig om det med jämna mellanrum eftersom det också är så lätt att glömma… Jag menar inte att man ska gå och tänka på att man lever varje dag som den sista och att döden är något som ska ta upp ens tankar, nej nej. Såklart ska man njuta av livet och göra som man gör men det kan nog vara bra om man är lite medveten om att livet som sagt inte är en självklarhet.
Att man till exempel är rädd om och ställer upp för dem som står en nära och inte tänker att “äsch, de där kan han/hon nog fixa själv” om det är en situation där du eller någon annan faktiskt behövs.
Helt enkelt att man kan tänka på den, enligt mig, underbara gyllene regeln som en sorts riktlinje i livet;
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Det ligger mycket i den…för jag tror ärligt inte att någon människa på jorden innerst inne vill bli orättvist behandlad eller illa bemött. Vi alla föds ju som små oskyldiga o rena barn som sedan formas av hur omvärlden bemöter oss… Jag tror att den gyllene regeln finns någonstans inom alla från början. Självklart får folk tycka som dem vill, vissa tycker kanske att den här regeln borde slängas på tippen? ..vi har ju ingen aning om hur deras upplevelse av hur andra behandlat dem ser ut.
Nu när julen närmar sig är det ju mycket fokus på hur mysigt det ska vara, hur god mat man ska ha på bordet, hur många fina julklappar man ska få osv.
Min fråga är bara hur mycket lyckligare alla dessa personer som får allt detta nu i jul blir?? Jag tillhör en av dem och kan inte säga att jag känner mig så mycket lyckligare efter varje julafton med paket och god mat. Det som gör mig lycklig är dem jag är med, nära och kära. Alla materialistiska saker känns så överflödigt och som att man ibland bara ger bort klappar för att ge bort något? Dagen efter julafton brukar jag snarare känna ett stänk av vemod än full lycka, hur mycket jag än fått dagen innan. Känner ni igen er?
Tänk på alla dem som inte får något alls, som inte har nära och kära, som i stället kämpar för att hitta en plats att kunna värma sig på? Jag känner att jag ska skippa alla dessa julklappar i år och ge de pengarna till dem som behöver det bättre. Då kanske jag skulle vakna på juldagen utan känslan av vemod?
En morgon för någon vecka sedan när jag stod och väntade på tunnelbanan kom en man fram till mig och började prata. Jag kände att han luktade väldigt mycket alkohol och fick direkt en känsla av att vilja fly från situationen… Samtidigt som jag hade den känslan inom mig försökte jag trycka bort den så gott jag kunde. Han var ju bara en människa? Inget megamonster som känslan i mig sa… Ja, han luktade alkohol och var påverkad, men det betydde ju inte att jag skulle bli nedslagen eller något liknande? Att trycka bort alla dessa tankar och idéer var ganska svårt, men jag är glad att jag gjorde det. I stället för att ignorera eller gå därifrån (som många runt mig gjorde) pratade jag med honom en stund. Han var engelsktalande och min engelska är inte den bästa..men vi förstod varann och det var det viktigaste. Jag såg att i hans ögon, hur jobbigt han än hade det, fanns en styrka och ett ljus jag inte kan förklara. Vårt lilla samtal berörde mig enormt och när jag skulle hoppa på mitt tåg som kom frågade han om en kram. Självklart. Hans lycka och ord gick knappt att ta emot, för denna lilla kram?? Kan ni tänka er hur mycket det betydde för honom? Det kunde inte jag innan jag stod där och bjöd på den…
Detta möte har snurrat runt i mitt huvud sedan dess och berört mig gång på gång…
Tänk vad “lite” man kan göra och hur mycket det kan betyda?
Tack för att Du orkat läsa allt jag hade på hjärtat idag.
Var rädda om varandra!!!
Love //I
idaslife.wordpress.com 