Varför dras alla dessa möten och ord till just mig?
Vad är meningen?
Jag kan analysera i timmar, dagar, år- vad är det jag inte förstår?
Handlingarna och orden är klara som vattnet i en bäck, ändå fortsätter jag.
Trodde att jag var ensam, fel fel.
Vi har något gemensamt, hon och jag.
Vi har en historia, ett du&jag.
Stundens ärlighet gick genom våra hjärtan, men när ögonen inte längre möts är vi sopade under mattan.
Varför låta sig behandlas så?
Jo för det var ren kärlek som visade sig för oss två.
I det nu som var då.
Vi är lika gamla.
Vi har samma tankar, natt och dag.
Vi är fast i en fantasi som aldrig vill rida förbi.
Vi borde gå.
Vi borde vara rädda om våra hjärtan.
Du och jag.
Så många andra som vandrar på samma slingriga väg.
Varför stoppar ingen spelet?
Är det bara jag som vet?
Som fått höra allt på de mest otänkbara platser?
Jag vet så väl att jag inte borde fortsätta.
Det kanske inte är slut än, men varför skjuta upp det?
Det gör för ont.
Fan. Kärlek. Vad det kan göra ont.
Timmarna bara flyger förbi.
Timmar av mitt fantastiska och vackra liv.
Det är verkligen inte värt det.
Ibland ser du på mig med stora ögon och säger att du önskade vara jag.
Att vara vacker är en sak.
Men att leva, försöka blunda för idioter och hitta ärliga vägar- är en helt annan…
Sov gott//I
idaslife.wordpress.com 